60 års utveckling av sårängteknik

Kapitel 8 - Schaktdrivning
Författare: Henry Sandström

Schakt kan drivas nerifrån och kallas då stigort (stigschakt) eller drives uppifrån och benämns då sänkschakt. In i 50-talet drevs stigorter med hjälp av s.k. stenkistor ( fig. 1). Det gick till så att eftersom schaktet drevs uppåt med ca 1.5m indrift, så avbalkas och förankras i schaktet en timmervägg. Vid sprängningen fylldes stenkistan med sten utgörande en plattform för fortsatt sprängning. På utsidan av timmerväggen inslogs stegjärn på jämna avstånd som stege för person- och materialtransport. Före varje sprängning tömdes kistan med en ”slas” på så mycket berg som fodrades för nästa salva. Efter sprängning och ventilering går stigortsdrivaren upp stegvägen, skrotare borrar för nästa salva och laddar, sedan har han timrat upp väggen och går ner stegvägen. Metoden användes som jag känner till upp till ca 50 meters höjd.

(Fig 1) Stigort med kistinbyggnad

Det var naturligtvis en metod som var förenad med stor olycksfallsrisk och skulle idag inte tillåtas av den anledningen. Efter man hade sprängt och skulle upp och fortsätta borrningen var man utsatt enligt ”guds försyn” för stenfall. Under 50-talet utvecklades den s.k. långhålsborrningen. Det innebär att borrningen sker uppifrån med parallella hål och hela längden på en gång (fig. 2). Uppskjutningen skedde med ett centralt storhål såsom vid tunnelsprängning (se avsnitt tunnlar). Problemet med metoden var hålspridningen, som inte kunde undvikas och vilket begränsade djupet på schaktet till 30 m. Laddningen och tändningen skedde uppifrån med ca 1.5m indrift per salva. Vid laddningen krävdes det stor noggrannhet och kontroll av avstånd till tidigare utsprängd front (stuff). Före laddningen fick hålen proppas vid fronten för att inte falla igenom.

Under 50-talet kom även metoden med Alimakhiss till användning, det innebar att schaktet drevs nerifrån från en plattform. Den var försedd med en luft- eller eldriven motor, varvid plattformen klättrar utefter en pinnstångsgejd (fig. 3). När en salva är sprängd, kör borraren upp hiss och skrotar bergväggarna samtidigt och han har en skärm som skydd över sig. Han förankrar upp en ny gejd-sektion och kör upp plattformen och skrotar takfronten samt borrar för nästa salva. I gejden går luft-, vatten-, el-, och teleledningar. För denna metod är inte höjden någon begränsning. Den längsta stigorten jag känner till som drivits med Alimakhiss är 980 m (1972). Lämplig area är 4 m2 och man kan då räkna med en framdrift av ca 100m per månad. Metoden med fullortsborrning (Raise-metoden) (fig. 4) av schakt hänvisas till i avsnittet om fullortsborrning.

(Fig 3)

(Fig 4)

(Fig 5) Installatoin i ett 8 m2 sänkschakt för dubbla tunnelfronter

(Fig 6) Lämplig borrplan för sänkschakt

Sänkschakt
Drivning av sänkschakt (Sänken) sker uppifrån och ned. Borrningen skedde tidigare med handhållna maskiner. Numera har man som ovan jord larv- eller gummihjulsdrivna borrmaskiner. Ett sänkschakt med bästa ekonomi har en area av 8-10 m2. I schaktet skall normalt finnas plats för stegväg, ventilation, luft och vatten ledning, hisskorg mm (fig. 5).

En lämplig borrplan för sänken visas i fig. 6. Utlastningen är i regel det största problemet vid sänkschaktdrivning. På 50-talet utfördes ofta utlastningen för hand i korgar som hissades upp med ett spel. Sedan kom olika utföranden av gripskopor till användning. Är schaktet tillräckligt stort så kan en liten grävmaskin eller någon typ av hjullastare utföra utlastningen i hisskorgarna. Vid borrning, lastning och sprängning är lastmaskinerna i regel upphissade till marknivå. Kapaciteten vid sänkschaktsdrivning är beroende på sänkes area. (fig. 7)

(Fig 7) Månadskapacitet vid sänkschaktdrivning på treskiftsgång

[Till toppen]