Ingress, förord  1 Innehållsförteckning  2 Utrustning 1944-1970  3 Lindömetoden (OD-metoden)  4 Undervattensprängning  5 Historik, Bergborrning  6 Kontroll av borrprecision  7 Schaktdrivning  8 Bergrum  9 Utrustning för laddning  10 Sprängämnen, Tändmedel  11 Utrustning för lastning & transport  12 Fullortsborrning  13 Fräsande bergbrytning  14 ERfarenhet av projekt  15 Geologi  16 Förstärknngsarbete (X)  17 Utveckling vid gruvor  18 Utveckling vid bergmaterialindustrin  19 Utveckling vid stenindustrin (X)  20 Utveckling vid kalkstensbrytning (X)  21 Kalkylering datasystem  22 Export sprängteknik  23 Resumé BK deltagande & Historia  24 Standardarbetet   25 Ventilaion  26 Kökort för syneförrättare  27 Utbildning på bergområdet  28 Skador, rättsfall, artickel ur BIN  29 Juridik, försäkringar  30 Morgondagens utveckling   31 Sammanfattning  32
Kapitel 5 -  Undervattensprängning
Författare: Kjell Helgesson
Under 80- och 90-talet har metoden främst anpassats för att användas tillsamman med hydrauliska hammare. Vi modifierade de första hydraulborrmaskinerna på vår ”Jack - up rigg” “PLAYBOY” (fig 1) I början av 80-talet, borrutrustningen fick då modifieras, främst med tanke på överföring och slag- och vridkraft till foderröret, med hydraulhammare var det ej möjligt att överföra krafterna från nackadapter till foderrör via gänga, utan nu fick ytterligare en detalj införas ”medbringare”, vridkraften överförs nu från adapterhylsa till medbringare via splines. (fig. 2) Borrplattformen ”Playboy” hade tjänat ut 1997.
(Fig 1)  Borrplattform "Playboy
(Fig 2)  Borrutrustning
  Teknisk information ”PLAYBOY”
Byggnadsår: 1970/1982
Längd: 47 m
Bredd: 22 m
Höjd: 1,3 m
Arbetshöjd: 25 m  
Borrarea: 21 x 25 m
Håldiam: 76 mm
Borr utr.: 2 x Atlas Cop1038 OD

Den stora vinsten vad gäller hydraulhammare, är då man kopplat bort foderröret och fortsätter att borra med enbart innerutrustningen. En borrplattform ”Sjöborren” (fig. 3) framställdes för undervattensprängning i hamnar, floder, sjöleder mm. Plattformen byggdes utav 8 st. individuella pontoner och som transporterades till arbetsplatserna med trailer, om det inte var möjligt sjövägen. Plattformen hade 4 st. hydrauliska stödben samt 4 st. ankare med wire och spel för exakt inställning av plattformen.
(Fig 3) Borrplattform "Sjöborren"
  Teknisk information ”Sjöborren”
Byggnadsår: 1988
Längd: 17 m
Bredd: 22 m
Höjd: 1 m
Arbetshöjd: 12 m  
Håldiam: 70-89 mm
Borr utr.: Atlas Cop1038
”Finska” metoden för undervattensborrning.
Den idag mest använda borrmetoden vid undervattenssprängning är den som utvecklats av finska bolag under 70- och 80-talet. Metoden bygger på att man har ersatt foderröret (i OD- metoden) med ett sand/lerrör, som sitter fastmonterat på en rörlig gejder i borrtornet.
(Fig 4)  Borrplattform "ANI"
För metoden har borrplattformen ”ANI” (fig. 4) konstruerats. Den är även den byggd för undervattensprängning i hamnar, floder, kanaler mm. Plattformen består av 5 st. individuella pontoner, som kan transporteras landvägen med trailer. Den har även 4 st. hydrauliskt manövrerade stödben för ankring och inställning.
  Teknisk information ”ANI”
Byggnadsår: 1987
Längd: 30 m
Bredd: 15 m
Höjd: 1,2 m
Arbetshöjd: 21 m  
Håldiam: 76 mm
Borr utr.: Tamrock HL 1000
Metodbeskrivning:
När borrtornet flyttats till läge för nytt borrhål, sänks borrtornsgejdern med det fasta sandröret. När sandröret tar i botten sänks borrsträngen ned genom sandröret och då borrkronan når botten slås spolluft, rotation och ev. hammare på, matning på borrsträng och gejder synkroniseras så att röret följer strax efter borrkronan nedåt tills det man får kontakt med bergytan. Sandröret trycks nu fast mot berget, och borrning av hål kan påbörjas. Borrhålet borras till erforderligt djup, borrhålet rensas så att allt borrkax avlägsnas, borrmaskin med medföljande borrsträng lyfts upp så att borrkronan kommer upp ur sandröret. Borrstången tas åt sidan och ett längdanpassat plaströr nerförs i sandröret, detta plaströr utgör nu kontakt mellan borrhål och borrplattform, via plaströret kan nu laddning av borrhålet ske. Vanligtvis användes sprängämne paketerat i plastpåsar vilka laddas i hålet med hjälp av laddkäpp. Den idag dominerande tändaren är typ Nonel (icke elektrisk tändning), då laddningen utförts förses tändarledare med ett flöte, borrtorngejdern med det fasta sandröret körs upp så att botten på sandröret kommer till vattenytan. Med hjälp av en båtshake kan nu tändarledaren dras ut i botten på sandröret och fästas vid boj eller någon typ av brygga på borrplattformen. Borrtornet flyttas till ny position för nästa borrhål.
Fördelarna med denna metod är bl.a.:
• Tidsvinst (mycket snabbare än att hantera foderrör).
• Man behöver ej skarva borrstål.Man behöver ej skarva borrstål.
• Man kan använda luft istället för vatten som spolmedium.
• Möjligt med kraftigare borrmaskin då man kan använda grövre borrstål och borrkronor.
• Borrningsprecisionen med avseende på ansättning och inriktning bättre på grund av  
den kraftiga borrtornsgejdern.
Nackdelar:
• Om överliggande jordlager är för tjockt, måste detta muddras före sprängning.
• Om berget överlagras med morän eller annan hård jord, kan det vara svårt att få
kontakt mellan sandrör och berget.
Kommentar
Denna beskrivning har utförts av Kjell Helgesson Skanska Dredging AB. Detta bolag är nu sålt till nederlänska Baskalis Westminister och som ingår i en internationellt sett största muddringskoncernen.

Kjell Helgesson har här beskrivit hur man i slutet på 90-talet använder den tidigare beskrivna ”Lindömetoden” som utarbetades under 50-talet.

Av beskrivningen framgår, att om berget är överlagrat av ett tjock jordlager med inslag av hård morän och sten så är metoden vansklig. Då bör man överväga att övergå till någon form av den säkra ursprungsmetoden för att slippa muddra överlagringen före sprängningens utförande.

Måste man driva undervattensprojekten i sådana flera arbetsmoment, så har man förlorat den elegans som präglade undervattensprojektet för t.ex. Genuas oljehamn i Italien i början på 1960-talet.
(x)= Under konstruktion