Ingress, förord  1 Innehållsförteckning  2 Utrustning 1944-1970  3 Lindömetoden (OD-metoden)  4 Undervattensprängning  5 Historik, Bergborrning  6 Kontroll av borrprecision  7 Schaktdrivning  8 Bergrum  9 Utrustning för laddning  10 Sprängämnen, Tändmedel  11 Utrustning för lastning & transport  12 Fullortsborrning  13 Fräsande bergbrytning  14 ERfarenhet av projekt  15 Geologi  16 Förstärknngsarbete (X)  17 Utveckling vid gruvor  18 Utveckling vid bergmaterialindustrin  19 Utveckling vid stenindustrin (X)  20 Utveckling vid kalkstensbrytning (X)  21 Kalkylering datasystem  22 Export sprängteknik  23 Resumé BK deltagande & Historia  24 Standardarbetet   25 Ventilaion  26 Kökort för syneförrättare  27 Utbildning på bergområdet  28 Skador, rättsfall, artickel ur BIN  29 Juridik, försäkringar  30 Morgondagens utveckling   31 Sammanfattning  32
Kapitel 4 -  Lindömetoden (OD-metoden)
Författare: Olle Bännmark
Samtidigt med utvecklingen av storhålskilen i tunnlar i slutet av 50-talet, pågick utveckling av den s.k. ”Lindömetoden”. Det skedde i samband med Skånska Cementgjuteriets (Nuv. Skanska) utbyggnad av Lindökanal (därav namnet) i Norrköping 1958-1963. Den legendariske avdelningschefen Johan Magnus satsade på denna utveckling. Uppfinnaren Olle Bännmark kommer här att beskriva utvecklings
Olle Bännmark
Sedan många år hade planer funnits på att bygga Lindökanalen, men leran som täckte det berg, som måste sprängas bort för att ge plats för kanalen var instabil. Den Konventionella metoden, som vid den tiden fanns tillgänglig- att bakom fångdammar av jord eller spont schakta bort jord, lera och sedan spränga berget skulle ge upphov till orimliga kostnader, om den alls skulle kunna vara genomförbar.
Men eftersom en sådan kanal var av den allra största betydelse för utvecklingen av hamnen i Norrköping och därmed hela staden aviserade hamnmyndigheterna att man ämnade lämna ut anbudshandlingar för byggande av kanalen med början 1958. Bland andra kontaktades Skanska.
Tanken som då fanns att kunna borra och spränga både berg och de överlappande jord- och lermassorna i en samtidig fas och sedan schakta bort massorna med de kraftiga mudderverk, som bolaget förfogade över, var naturligtvis tilltalande. Försök att utveckla en sådan metod startade omedelbart på Tullinge militära flygfält, där Skanska hade omfattande arbeten och där ingen konkurrent hade insyn. En plats för försöken valdes ut, där berget, som skulle borras och sprängas, var täckt med ett moränliknande lager med c:a 2,5 till 3 m mäktighet.
Utveckling av Lindömetoden i Tullinge och Balk i Norrköping
Undervattensprängning Lindömetoden (OD-metoden), Utrustning
Författare: Henry Sandström

Den utrustning, som först användes, bestod av en hjulburen borrvagn med en kedjematare av c:a 3 m:s längd på vilken en borrmaskin, Atlas Copco BBC-21, löpte. Ett standard 7/8” borrstål användes. Borrningen skedde genom ett foderrör som genom kraftig vattenspolning genom borrstålet tvingades ned genom jorden till bergytan, varefter borrstålet ensamt fortsatte bergborrningen.
Av 13 st borrade hål kunde 9 st användas för laddning efter vissa svårigheter,  medan 4  fick överges för gott på grund av att man ej fick tätt mellan foderrör och berghål.

Ytterligare en salva borrades med bättre resultat genom att en tyngre utrustning användes. Som borrmaskin valdes en BBC-42 med 1 ¼” skarvborrutrustning med en 51 mm borrkrona, som nästan helt uppfyllde foderröret.
Enbart 2 hål av 15 fick denna gång överges. Dock kunde laddningsarbetet inte heller i detta fall bedrivas effektivt, då en del sten och grus föll ner i bergborrhålet och tidsödande blåsning av många av hålen måste ske.
Utvärderingen av försöken gav vid handen, att om metoden skulle kunna användas framgångsrikt och med god ekonomi måste såväl borrnings- som laddningskapacitet avsevärt ökas. Ett steg i denna riktning skulle vara att skapa en säker förbindelse mellan borrhålet och markytan. Detta löstes genom tillverkning av en ringborrkrona, som anbringades i nedre ändan av foderröret. Detta och borrhålet borrades gemensamt genom jordlagret och en liten bit in i berget. Borrmaskinens slag- och rotationsverkan överfördes med en specialgjord adapter till både foderröret och borrstålet i dess första fas av borrningen genom jordlagret. Borrstålet fortsatte därefter ensamt att fullborda borrhålet i berget. På så sätt hade man skapat en relativt säker förbindelse mellan bergborrhålet och markytan. När hålet så var färdigborrat nedsattes i bergborrhålet ett enklare stålrör som sedan tjänstgjorde som förbindelse mellan bergborrhålet och markytan. Detta stålrör ersattes senare i sin tur av en mycket smidigare och billigare plastslang.

En av isoleringsband formad konisk ända på stålröret eller senare på plastslangen visade sig vara tillräcklig, för att skapa en tät anslutning mellan röret- slangen och bergborrhålet. Därefter kunde foderröret dragas upp och borrutrustningen flyttas till nästa hål. Med denna utrustning fick vi nära nog 100 procent av alla borrade hål laddningsbara, dock var livslängden på specialadapter, ringborrkrona och vissa andra borrdetaljer ännu långt ifrån tillfredställande.
Utvärderingen av Resultatet av själva sprängningen överträffade förväntningarna och styckefallet var betydligt mindre än väntat.
Upplastningen gick lätt och det fanns anledning att kalkylera med en god lastningskapacitet för själva muddringsarbetena. I detta läge av utvecklingen visste vi ganska väl hur vi skulle kunna förbättra metoden samt öka borrnings- och laddningskapaciteten.
Detta skulle bland annat kunna ske genom att borrningen skedde från höga borrningstorn, som kunde röra sig på räls i ett fastställt rutnät samt genom att öka nedborrningshastigheten av foderröret medelst en särskild vrid-motor monterad på borrmaskinen. Genom att kunna koppla bort borrmaskinens slagverkan och enbart använda vridmotorn vid skarvning av foderrör och borrstål samt genom att byta Nitros rörladdningsapparat mot en plastslang genom vilken dynamitpatronerna borde kunna passera likaväl som genom det stela laddröret kunde tidsåtgången också för dessa arbetsmoment kraftigt reduceras.

Efter långa diskussioner med beställaren kunde ett fullskaleprov utföras i Balk i ena ändan av Lindökanalen, där de ovan angivna förbättringarna kunde förverkligats. Resultatet av provet blev en stor succé och projektet Lindökanal var ett faktum, liksom Lindömetoden.

Så här mer än 40 år efter dessa händelser minns jag fortfarande med särskilt gott minne de innovationer och fina insatser som gjordes av AB HÅMA i Sundbyberg samt av Nitro i Vinterviken och det fina samarbete, som utvecklades emellan oss.
(Fig 1)Laddningen av denna salva pågick sommaren 1960 i 7 veckor och 46 ton sprängämne gick i salvan
(Fig 2)Gänget av arbetsledare som höll i trådarna för storsalvan 1959.
På denna översiktsbild har man vy över laddningsarbetet vid Lindökanal med staben av arbetsledare  förgrunden (fig.2).
I följande artikel från 1965 har jag beskrivit Lindömetoden i samband med undervattenssprängning. Man kan säga att tekniken i stort gäller fortfarande. 

Det har inte hänt så mycket under de senaste 35 åren, som förändrar utförandet. Jag har bara gjort några mindre korrigeringar. Under avsnitt projekt kommer jag att redogöra om Genua arbetena med Lindömetoden. Kjell Helgesson Skanska, Dredging AB har lovat beskriva dagens OD-Metod.
Metodbeskrivning

Planering
Som vid all sprängning måste före igångsättning en sprängplan uppgöras. Detta gäller framför allt vid u-sprängning, ett misstag kan få okontrollerbara följder. I sprängplanen utgår man från tillåtna laddningsmängder ur vibrationssynpunkt enligt erfarenhet på de olika slag av konstruktioner och byggnader, som finns i närheten. När tillåtna laddningsmängder är bestämda, kan hålsättning bestämmas d. v.s. försättning och hålavstånd.

Borrningens utförande
Borrningen måste utföras under noggrann kontroll, så att alla hålen blir rätt borrade och kan laddas. På så sätt minskar erforderlig överladdning. Vid borrningen protokollförs varje hål med tanke på djupt till hårt material eller berg, håldjup i berg samt läge av jordstenar. laddningsmängden till varje hål uträknas efter borrningsprotokollen.

Borrningen utföres vanligen från en specialtillverkad flotte eller ponton som förankras med wirespel. Med dessa spel kan pontonen inriktas i korrekt läge för att möjliggöra noggrann borrning. På pontonen placeras ett antal borrmaskiner förskjutbara tvärs och längs pontonen. Denna utrustning är användbar i hamnbassänger och på övriga platser med måttliga vindstyrkor och våghöjder. I öppen sjö kan en liknande utrustning användas om den förses med stödben som kan sänkas ned mot botten och med vars hjälp pontonen sedan kan lyftas tillräckligt högt för att undgå sjöhävningen. På platser där isläggningen vintertid är tillräcklig för att bära den erforderliga utrustningen, är borrning från isen den elegantaste metoden. Man rör sig då på ett absolut plant och horisontellt underlag, vilket ytterligare möjliggör borrning med hög precision. Detta har bl.a. skett vid utbyggnaden av Luleåhamn och Jakobstad i början av 60-talet. 
Lindöborrning
För Lindömetoden har speciell borrmaskin konstruerats (fig. 3) (Atlas Copco AB lanserade metoden på världsmarknaden som OD-metoden) Vridningen utföres av en separat vridmotor med väsentligt större vridmoment än de vanliga maskinernas. Genom speciella arrangemang överföres både slag och vridning till dels ett borrör, dels en borrstång, som löper inne i röret. borröret är i sin nederände försedd med en ringborrkrona med hårdmetallskär och borrstången är försedd med 4-skärs borrkrona, vilken i standard är 2” (51 mm). Hur borrningen utföres och hur förbindelse är ordnat mellan hålet i berget och vattenytan framgår av bildserien i fig.4-5. Borröret och borrstången nedborras samtidigt till dess att borrörets ringborrkrona borrats ned någon decimeter i berget och erhållit ordentlig anslutning till fast berg.
(fig. 3) Borrning med Lindömaskin
(fig. 4) Utförande av Exler-borrning utan ringborrkrona på borröret.
(fig. 5) Principbild på laddningen för Lindströmmetoden.
Borröret kopplas därefter bort från borrmaskinen och borrhålet i berget borras med borrstång och skär på vanligt sätt, varefter borrstången dras upp. Borröret ersätts med en plastsrör, som förs ner inuti borröret och med en enkel utvändig packning anslutes till borrhålets vägg. Plaströret utgör nu den täta förbindelsen mellan borrhål och överytan som behövs för laddningen, och borröret kan dras upp och användas för borrning av nästa hål. Matningen av borrmaskiner sker i regel med kedjematare.

Från årsskiftet 1962-63 finns i användning för u-sprängning även större borrkronor med skärdiametrar från 2½” (64 mm) till 4” (102). De större hålen gör det möjligt att borra med större hålsättning än tidigare. Med andra ord kan hålantalet minskas, vilket avsevärt ökar driftkapacitet och minskar kostnaderna Å andra sidan ställer de grövre borrhålen med större laddningsmängd per hål också betydligt större krav på kontroll för att behärska vibrations- och tryckvågsproblemen.
Exler-borrning
En ytterligare metod för borrning utan avtäckning är den s.k. Exler-metoden (fig. 6). Lindömetodens ringborrkrona är här ersatt av en excentrisk borrkrona som medför att foderrören ej behöver rotera och ej överföra någon slag- eller drivkraft. Man kan på så sätt klara sig med mycket enkla och billiga foderrör, bestående av ståltuber med tunn vägg som skarvas tillsammans med lödning.
Vid borrningar för undervattenssprängning kan med fördel foderröret användas som laddningsrör. Vid användning av excenterkronan även i berg blir resultatet att man nedborrar ett rör med en relativt liten diameter genom de lättsprängda jordmassorna, men får ett större hål i det hårda och mera hårdsprängda berget. Om så anses lämpligare kan naturligtvis excenterkronan utbytas mot en borrkrona med mindre diameter för borrning i berg.
Laddning
Vid laddningen kontrolleras, att packningen blir den beräknade, att laddningshöjden i varje hål blir den rätta samt att rätt sprängkapselnummer kommer i hålen. För att bemästra vibrations-problemet är det av stor betydelse att det använda sprängämnet har låg
(fig. 7) Laddning med laddaggregat från båt vid Genuaarbetena
överslagsförmåga, vilket minskar risken för momentan tändning av hål genom överslag i salvan och därigenom förorsakad ej kontrollerbar effekt. Eftersom laddningen vid Lindökanal pågick i hela 7 veckor så användes s.k. gummidynamit (96% Ngl) som tändpatron.
För laddningen av hålen användes en speciell tryckluftsdriven laddapparat. Den består av plastslang och slutstycke med en klaff för patronerna, som automatiskt stängs när tryckluften påkopplas med en fotventil. En man sköter iplockningen av patronerna i slutstycket och en man själva laddningen och nedförandet av sprängkapslarna. Kapaciteten på laddningen rör sig mellan 30-50 kg/tim. Laddningsmetoden är åskådliggjord i fig.7. Även ett halvautomatiskt slutstycke till laddapparaten kom att användas, som ökar kapaciteten med 20-30 %.

Laddningen utföres vanligen från en flotte eller mindre båt, men i öppen sjö under sjöhävning kan arbetet bli svårt att bemästra (fig.8).  I dag ersättes laddningarna med de nu lanserade emulitsprängämnena.
(fig. 8) Laddning med laddapparat från båt vid Genuaarbetena.
Tändning
Specialsprängkapslar som används bör i regel vara försedda med extra grov isolering på trådarna. Om salthalten i vattnet är högt måste sprängkapselhylsorna vara skyddade mot korrosion som uppstår genom att galvaniska element bildas. I Medelhavet har t.ex. vanliga aluminiumhylsor på några dagar förintats. Varje hål bör för säkerhets skull förses med minst 2 sprängkapslar. Under laddningens gång eller efteråt provas sprängkapslarna medjordfelsprovare för att kunna undanröja sprängkapslar med skadad isolering. fig. 9.
(fig. 9) Jordfelsmätning av elspräng-
kapslar vid Lindökanal
Jordfelen förorsakar överledning av tändström genom berg, jord eller vatten, varvid en del sprängkapslar kan få för liten tändström. För tändningen av salvorna användes en modern kondensatortändapparat tillverkad av Nitroglycerin AB (Nitro Nobel AB).
Vibrationskontroll
För kontroll av att vibrationerna från sprängningarna hålles inom tillåtna gränser mätes med vibrationsinstrument på de mest känsliga punkterna. Om något onormalt uppstår på mätningen får man direkt sätta in åtgärder för att rätta till sprängningen i forsättningen.
Cambridge-vibografen var då dominerande i Sverige för kontroll av markskakningar vid sprängning. För Cementgjuteriets arbetsplatser inköpte jag den första elektroniska mätaren . Utrustningen är tillverkad av AB Elektrisk Malmletning (ABEM). Den bestod av en registreringsapparat (fig. 10).
(fig. 10) Vibrationsmätning med UV-skrivare (20-kanaler)
(fig. 11) Geofoner till vibrationsmätare vid Vin & Spritfabrikerna, Årsta.
Det är en direktregistrerande oscillograf vilken kan registrera upp till 20 olika förlopp. I oscillografen användes ultraviolett ljus. Pappret är självframkallande och kan bevaras ca. 1 år utan fixering. Apparaten hade en dämpsats för erhållande av olika känslighetsgrad på registreringarna. Som givare användes geofoner (fig. 11). För att få en säker registrering på varje mätpunkt, utsättes 2 givare på varje punkt. Dessa givare hade då olika dämpning i apparaten för erhållande av två känslighetsgrader.
Från givarna till registreringsapparaten drogs kablar. Vi fann att systemet hade stora fördelar framför allt genom snabbheten och noggrannheten på värderingarna. Det möjliggjorde direkta motåtgärder vid något onormalt.

På detta område med vibrationskontroll har under den senaste åren hänt mycket med ökad kunskap och teknik. Under de senaste avsnittet ”Standardarbetet 1970-2000” kommer detta att behandlas. Här vill jag bara visa exempel på moderna vibrationsinstrument för enpunktsmätning InnoREG 108-1 se hemsida www.matpool.se.
Instrumentet ger svar på alla erfordrliga data direkt. Det finns 2-8 kanals instrument för central mätning och mätpunkter anslutna med kablar. Ett nyutvecklat mätsystem är InnoREG II för 4 mätpunkter (se hemsida).
Kontroll av vattentryckvågor
Vid sprängning under vatten uppstår tryckvågor, som kan förorsaka skador på konstruktioner eller fartyg. För att hålla detta tryck så lågt som möjligt gäller det att se till att sprängämnet inte kommer för högt upp i hålen eller i direkt beröring med vattnet. Om berget är överlagrat med sand, lera o.dyl. dämpar det tryckvågorna.

Om laddning måste utföras i sprickigt berg är det lämpligt att använda fabricerade laddningar, som ger en rätt avvägd laddningsmängd.
(fig. 12) Vattentrycksmätning från sprängning vid Genuaarbetena
Översta metern i hålet lämnas oladdad och fylles med en sandförladdning. För att ytterligare minska tryckvågornas inverkan i vattnet och skydda konstruktioner, fartyg e.dyl. kan luftbubbelridåer utläggas. Som exempel kan nämnas, att vid sprängning för ny oljehamn i Genua användes en luftridå som erhölls genom en 35 m lång slang, med 2 mm hål på c/c-avstånd av 30 cm.

Med speciella tryckmätare från FOA företogs mätningar utan ridå och bakom ridå i samma salva och på samma avstånd.I fig. 12 ser vi ett exempel på det preliminära resultatet från dessa mätningar, och inverkan av luftridån är uppenbar. Avgörande för vattentrycket är emellertid inte bara laddningens storlek och avståndet till mätpunkten utan av stor betydelse är också om berget är sprickigt eller ej eller eventuellt överlagrat med dämpande jordmassor. De sistnämnda faktorerna har också varit föremål för studier som visar att med rätt avvägd laddning och lämpliga åtgärder så kan dessa tryckvågsproblem även bemästras. 

Man kan överföra dessa problem i vatten till det uppdagande problemet med krossade fönsterrutor av luftstötvågor från sprängning av nedfartstunneln för statsbiblioteket vid Humlegården i början av 90-talet. Om sprängningen inneslutes ordentligt och förladdas i borrhålet, så elimineras på samma sätt som i vatten risken för skador.
Mekaniserade utrustningar
Olika former av borrutrustningar har framställts. Här ges några exempel på riggar, som var avsedda för pallborrning (fig.13) och tunneldrivning (fig.14) under 60-talet med pneumatiskt drivna borrmaskiner.
(fig. 13) Borrmaskin för pallborrning
(fig. 14) Tunnelborrningsaggregat
(fig.15) Borrningskapacitetsutveckling per
man/tim under 1920-1970

Under denna tid insåg man också precisionsborrningens betydelse och olika inriktningsanordningar konstruerades som hjälpmedel.

Eftersom borrkapaciteten ökade successivt med ökad inmatning- och drivkraft
till 70-talet (fig.15), så krävdes ur hållbarhetssynpunkt grövre borrutrustning. Det i sin tur ledde till grövre borrstål och därmed en tendens till grövre borrhål. Detta blev mer utmärkande i nästa utvecklingsfas, när hydralikborrmaskinerna infördes. Detta skede kommer att beskrivas senare enligt vårt program. För viss mån måste tendensen av allt grövre hål för mindre och försiktig sprängning har en lämplig maskin på gummihjul och band konstruerats.
Den benämns ”COMMANDO” (fig.16) och är avsedd för smalstål serie 11 och som tidigare användes för handhållna maskiner (RH658). När det gäller kompressorer som försåg borrmaskinerna med tryckluft så kom under 60-talet krav på att bullernivån på dessa måste ljuddämpas i tätort. Samma sak gällde borrmaskiner och tryckluftspett (fig.17).
(fig.16) Borrmaskin "Commando" lämplig för mindre och känslig sprängning
(fig.17) Ljuddämpad tryckluftspätt och kompressor
För rörgravsprängning framtogs under 60-talet en borrutrustning (fig. 18) med Lindömetoden som grund. Med två Lindöborrmaskiner på en traktor borrade man genom jorden med foderröret och fortsatte med borren till önskat djup. Genom jorden till borrhålet sattes plaströr som förbindelse för laddning och sprängning (fig. 19).
Rörgravar
(fig.18) Borrning för rörgrav
(fig.19) Sprängning för rörgrav
(x)= Under konstruktion