Ingress, förord  1 Innehållsförteckning  2 Utrustning 1944-1970  3 Lindömetoden (OD-metoden)  4 Undervattensprängning  5 Historik, Bergborrning  6 Kontroll av borrprecision  7 Schaktdrivning  8 Bergrum  9 Utrustning för laddning  10 Sprängämnen, Tändmedel  11 Utrustning för lastning & transport  12 Fullortsborrning  13 Fräsande bergbrytning  14 ERfarenhet av projekt  15 Geologi  16 Förstärknngsarbete (X)  17 Utveckling vid gruvor  18 Utveckling vid bergmaterialindustrin  19 Utveckling vid stenindustrin (X)  20 Utveckling vid kalkstensbrytning (X)  21 Kalkylering datasystem  22 Export sprängteknik  23 Resumé BK deltagande & Historia  24 Standardarbetet   25 Ventilaion  26 Kökort för syneförrättare  27 Utbildning på bergområdet  28 Skador, rättsfall, artickel ur BIN  29 Juridik, försäkringar  30 Morgondagens utveckling   31 Sammanfattning  32
Kapitel 15 -  Erfarenhet av projekt
Författare: Henry Sandström
Eftersom jag kommer från en familj med 8 barn, 6 pojkar, 2 flickor, så hade vi inte råd med real- och gymnasiestudier. Familjen emigrerade 1938 från Norrland till södra Sverige till lantgård, för mat och arbete till den stora familjen. Efter genomgång av 6-årig folkskola 1940 i Västra Ryd i Kungsängen insåg jag dock vikten av att ytterligare förkovra mig. Jag och min yngre bror Gösta anmälde oss till en korrespondenskurs vid NKJ. Det blev en grundkurs för ingenjörsutbildning. Vad kan man då säga om korrespondensstudier? Jo, för det första måste man ha en rejäl självdisciplin för att man ska uppnå något studieresultat. Man har dock bara sig själv att lita sig till. Studierna i de olika ämnena gick så till, att man fick studiebrev. Efter att noggrant läst igenom brevet och gjort övningsuppgifterna gällde det att lösa ett antal uppgifter i slutet på brevet. Eftersom jag alltid har haft lätt för matematik gick det bra med algebra. När det gällde geometri och trigonometri var det svåraste. man hade väldigt stora krav på bevisen, när det gällde förhållanden mellan olika vinklar. Man lärde sig därigenom att tänka logiskt. Det var dock tidsödande eftersom man inte hade någon att fråga. Efter att samtidigt arbetat på lantgårdar och behovet av dessa korrespondentstudier till 1946 så fick jag tillfälle att praktisera på byggen. Företaget hette Bromans Fastighetsbolag. Första jobbet var vid en ombyggnad av ett stort hus i Djursholm. Det gällde då att gå upp kl. 0500 på morgonen och cykla till Tullinge stationen och ta tåget till centralen och sedan gå till Djursholms tåget vid Jarlaplan för att vara på arbetsplatsen kl. 0700. Sedan arbetade jag vid firmans fastigheter i Stockholm, bl.a. Regeringsgatan och Drottninggatan. Företaget ägde även småbåtsvarvet vid Fittja  där jag utförde en del arbeten med bl.a. plattsättningar i trädgården. Som jag tidigare nämnt, så fick jag i slutet av 1946 anställning vid Stockholm Stads gatukontor distr. 3 vid tanto förråd, som kontorist. Där tog jag mot beställningar från GK:s arbetsplatser och gjorde lagersammanställningen varje månad.

Efter min värnplikt vid Ing 1 i Frösunda under varma sommaren 1947, så återgick jag till Tanto förråd. Då flyttade jag in till stan som inneboende hos tant i hörnet Sveavägen och Vanadisvägen. Då öppnades möjligheten, att fortsätta studierna på kvällstid. Jag började då vid Stockholms stads Tekniska aftonskola, SSTA. Genom mina tidigare korrespondensstudier kunde jag tentera bort 2 årskurser. Efter 3 års kvällsstudier kunde examen tas till julen 1950. Under tiden hade jag begärt mig ut till några av GK:s arbetsplatser. Det blev tillfälligtvis till pågående drivningar av avloppstunnlar söder om Stockholm. Jag hamnade som biträdande arbetsledare hos legendariske verkmästaren Adolf Lidman på arbetsplatsen Johan Skyttesväg i Älvsjö. Således var det så, att jag ramlade in på bergområdet av en slump, men något jag inte någon gång har ångrat. Man kan säga att det var ”slumpens skördar”, som styrde mitt fortsatta verksamhetsområde. Med Lidman fick jag åka från en bestämd plats fram och tillbaka från jobbet i hans bil. Det var viktigt för att varje kväll kl.18:00 vara på plats i skolan. På den tiden jobbade vi även på lördagarna till kl. 13:00. Då hade Lidman den egenheten, att jag skulle följa honom hem och ta några snapsar och samtala med honom. Man kunde inte säga nej till en sådan chef även om man kanske ville. Jag tyckte nog, att hans fru, som var lite skarp, var så glad åt mina besök på lördagarna. Arbetena i de små tunnlarna gick i 2-skift och de hade en area av 5 m2 (2 x 2,2 m).
(Fig 1)  Avloppstunnel 5m²
Vid vårt kontor var en sänke ca 30 m djupt med en trätrappa. Som jag tidigare nämnt, så borrade man salvor med ca 2 m indrift (ca 10 fm3 berg). Knämatade borrmaskiner användes och 7/8” borr, serie 11 med en skärdiameter 34-32 mm. Laddningen utfördes med dynamit LFB diam. 25mm i botten och Nabit som pipladdning. Det var spårbunden utlastning. Den utfördes med kastlastmaskin (fig. 1).
(Fig 2)  Kastlastmaskin
När den arbetade så lät den som en gris och fick det namnet i folkmun. Maskinerna kastade berget över maskinen i s.k. Granbyvagnar som gick på rälsen. Ett diesellok växlade vagnar i en utformad nisch och drog ut tågsättet till sänket där vagnkorgen hissades upp.
Utloppet av dåvarande tunnelsystem gick då till Eolshell. Numera är tunnelsystemet sammankopplat med Himmelsfjärdsprojektet.

Enligt uppgift från VA-verken, som numera administrerar avloppstunneln systemet, så fungerar det fortfarande. Vart 5:te år görs översyn och kontrollskrotning i tunnlarna.

I Älvsjö har under senare år en kompletterande tunnel gjorts till systemet. Hur tunneldrivningen har förändrats under 50 år kommer entreprenören Skanska att redogöra för.

Vid ett sänke i Västertorp för avloppssystemet hade man en häst, som drog vagnarna på rälsen. Eftersom hästen fick leva under jord i långa tider så blev han med tiden blind. Vid det sänket arbetade en sprängarbas vid namn Eriksson som kallades ”Långsalvan”. Han förolyckades genom att blixten tände el-kapslarna till tunnelsalvan. El-sprängkapslarna på den tiden erfordrade endast svagström för tändning. Tändapparaten hade nämligen låg kapacitet och ibland tillgrep man även elnätet för tändning av salvorna. Det var mycket yrkeskunniga bergsprängare i berglaget. Det var vid vårt frontavsnitt  flera av våra bergsprängare, som erbjöds att åka till Brasilien som specialister på den tidigare nämnda ”Svenska metoden”. Lagbasen Börje Kalmén, Holger Höjer och Björk var namn på dem jag kommer ihåg som åkte.

Efter min ingenjörsexamen fick jag anställning vid Gatukontorets Planeringsbyrå (PL) vid Bolidenplan. Den som anställde mig där var Fredrik Schütz. Han blev senare gatudirektör och han skrev boken ”Från fornborgar till flygfält”. Min närmaste chef vid PL var som jag tidigare nämnt Hilding ”Lärka” Olsson. Han var mycket intresserad och kunnig på sprängningsfrågor och därför fick jag sådana arbetsuppgifter.

Det gällde införandet av kortintervallsprängning vid exploateringsarbetena t.ex. vid Bandhagen. Vid den tiden användes en s.k. KI-låda (fig. 3) som gav kortintervallverkan. Det gick så till att man drog upp en fjäderbelastad vals i lådan. När man utlöste valsen vid tändning av salvan gav den i tur och ordning tändström genom separata tändkablar med 3 ms intervall till varje rad i salvan, upp till 20 rader. KI-lådan var konstruerad för 16 skott med intervallverkan genom insatta motstånd.
(Fig 3)  KI, Kortintervallåda
(Fig 4)  Ventilationsförsök i modell
Den använde jag själv vid sprängning av grunden till vårt hus i Tullinge 1952. Borrningen utfördes med en tung bensinmotordriven borrmaskin av typ Worchop. Vi gjorde även försök med tunnelmodell och mätningar för att effektivisera ventilationen vid tunnelsprängning. (Fig. 4) För att öka fläktkapaciteten för längre tunneldrivningar från en punkt installerade vi högtrycksfläktar (1000 mmvp). Fläktarna gjordes med ett spjällsystem reversibla för både tryck och sug. Detta var möjligt genom att plåtrör (Æ 30 cm) användes.
Ett annat dramatiskt minne från den tiden var första försöken med slitssprängning för T-banan utanför Strömsborg i Stockholm. Eftersom berget intill fångdammens spånt ansågs dåligt så borrade man en tätsöm intill sponten. Före huvudsprängningen laddade jag tätsömmen med flera pentylstubiner (9 gr/m) i hålen och tände dem momentant för att skapa en konstgjord spricka mellan hålen.

Hur resultatet blev kunde jag aldrig konstatera beroende på att när man på Luciadagen den 13 december 1952 sprängde huvudsalvan, så rasade hela fångdammen. Denna händelse har jag nu fått fram i tidningsartiklar om. Det var rena turen att inte arbetarna dränktes eller skadades vid raset. Detta berodde på den lyckliga omständighet att man då firade Lucia. Det kan man kalla änglavakt.

När det gäller utbyggnaden av T-banan i början av 50-talet, så utfördes ett intressant projekt vid Tegelbacken. Ovan mark byggdes två stora betongkassuner (lådor) intill varandra, som skulle bli en tunnel för T-banan. Kassunerna sänktes genom utgrävning invändigt. Arbetet i kassunerna utfördes under övertryck för att undvika inläckage av vatten. Arbetarna fick därför genomgå en sluss vid ned- och uppstigning till kassunen. Uttransporterna av massorna fick förmodligen även slussas ut. Genom mina dagliga tågresor till Centralen såg jag hur arbetet långsamt skred fram. Eftersom massorna invändigt utlastades, så sjönk kassunerna så sakta ned på plats och kunde så småningom kopplas ihop med den intilliggande T-banetunneln. Det måste man säga att det var ett imponerande projekt och det tog flera år att utföra. Jag har ett minne av att man troligen fick konstfrysa marken på området för att kunna göra schaktningsarbetet. Kassunerna ligger under nuvarande Tegelbacksbron med tillhörande ramper.

Det första centrumet utanför Stockholms cityområde utfördes i Vällingby i början av 50-talet. Det var en legendarisk sprängarbas vid namn Edholm som med sitt lag sprängde en kanal för T-banan som man överdäckade och byggde centrumet på. Så sent som vid den tidpunkten användes den s.k. ”Grytsprängningsmetoden” för att spara på borrning eftersom den ansågs fortfarande för kostsam i förhållande till dynamiten. Grytsprängningen gick så till att när hålet var borrat till fullt djup så lade man ner i botten 1-2 st. dynamitpatroner och förde ner dem med en tänd krutstubin (min 0,6 m) försedd med sprängkapsel. Man hade då ca 1 minut på sig att söka skydd före sprängningen som gav borrhålet en gevärskaraktär. Det bildades därvid en utvidgning (gryta) i borrhålsbotten. Man utförde därefter flera grytsprängningar med ökat antal dynamitpatroner för varje gång. Eftersom hög värme utvecklas vid detonationerna, så måste man enligt bestämmelserna kyla ner ”grytan” mellan varje sprängning för att inte erhålla direkt tändning vid nedförandet av patronerna. På detta sätt kunde man få stora utrymmen i borrhålsbotten för dynamiten. Man kunde då ha en mycket gles hålsättning, som motsvarar vad som tidigare har beskrivits under kapitel Borrutrustning, när det gäller införandet av grovhålsborrning under sent 50-tal.

Bergsprängaren Edholm mötte jag 25 år senare innan hans bortgång och fick hjälp av honom med sprängningen för seismisk mätning i berg för förslaget SIMHALL I BERG. Detta projekt kommer jag att senare redogöra för.
(Fig 5)  Edholm och jag vid seismisk mätning
När sprängningen av kanalen under Vällingby var klar 1953, så bestämde Stockholms Stad, att detta skulle firas med en fest med inbjudna celebra gäster. Av någon anledning fick jag uppdraget, att arrangera tillställningen på plats. Festtältet skulle enligt uppdraget utföras med befintligt material vid Gatukontoret. Jag gjorde därför en ritning med rörställningssystemet. Med tillhörande kopplingar kunde man konstruera ett ramverk av rören med befintliga längder för väggar och valmat tak. Över ramverket användes presenningar och det blev ett bra fungerande festtält. För festen fick jag också ta hand om inköpen av rusdrycker och serveringen på platsen. Det blev en lyckad och omtyckt festtillställning.

Från min anställning vid Nitroglycerinbolaget i Gyttorp kan framhållas medverkan i den fortsatta sedan 30-talet värdefulla kursverksamheten i sprängteknik. Man tog emot kursdeltagarna på söndagseftermiddagen på Nora Stadshotell. Kursdeltagarna betalade en symbolisk summa av 100 kr för fyra dagars kurs med allt betalt. Redan på söndagskvällen var det middag på Stadshotellet med snaps och vin. Så var det varje kväll på kursen.
(Fig 6)  Kursdeltagare i Gyttorp, 1956
Jag hade hand om Hagelgruvan. Namnet kommer av att tillverkningen av hagel till jaktpatroner skedde där. Det gick till så att i en elektrisk ugn smältes bly. Genom likt en ”stekpanna” med ett antal hål fick det smälta blyet rinna ned i ett 80 meters schakt. Under fallet ner i schaktet så formades blyet till runda hagelkorn.

Hålens storlek i stekpannan bestämde storleken (nr) på haglet. Det var en enkel lösning på hagelproduktion. Hageltillverkningen i gruvan lades sedan ned. Gruvan lämnades och fick vattenfyllas. Tillverkningen av ca 35 miljoner Gyttorpspatroner per år fortgår fortfarande av Gyttorps Ammunitionsfabrik (GAFAB) i Nora. Hagelkornen importeras numera ifrån bl.a. Italien och England. Tillverkningen av blyhagelkornen sker på samma sätt idag, med den skillnaden att kornen inte släpps i schakt utan från höga torn.

GAFAB har moderniserat NORABEL: s fabrikslokaler i Nora för sin verksamhet. Där tidigare tillverkningen av krutstubin utfördes. Kursdeltagarna gjorde alltid studiebesök på den intressanta tillverkningen under min tid i Gyttorp. Kruttillverkningen och NORABEL lades ned och den lilla förbrukningen av krutstubin importeras idag från Finland. I gruvan demonstrerade jag olika uppborrade kiltyper för tunnelsprängning såsom plogkil, norskkil och storhålskil m fl. Kursdeltagarna fick öva med el-sprängkapslar och tändföljden för kiltyperna.

Ovan mark hade man motsvarande uppborrade salvor för pall- och rörgravar med övning av inmätning och kontroll av el-tändning. Samt övning av täckning och lastning och skottlossning enligt ”Spränganvisningarnas” regler. Sten- och stubbsprängning utfördes av deltagarna enligt anvisningarna i en borr- och laddningstabell.
(Fig 7)  Kursdeltagare
En föreläsare i Gyttort var kollegan Gunnar Rydebrant med assistans av den legendariske bortgångne Erik Berg. Rydebrant anställdes sedan 1955 vid Atlas Copco: s projektavdelning. Han blev en av de ledande för att föra in den ”Svenska metoden” i hela världen. På 70-talet fick han ett särskilt omnämnande vid en årsstämma i Grand Hotel i Stockholm av ordf. Markus Wallenberg för Rydebrants stora insats för speciellt  marknadsföringen i Kina.

I Gyttorp åren 1954 - 1958 ingick förutom kursverksamheten en del service för kunder. Det som särskilt har fastnat i minnet var uppdragen att undvika bomsalvor i gruvor med s.k. jordfel för el-sprängkapsel systemet. Problemet var genom att järnmalmen är elektrisk ledande, så vid skador på trådarna till sprängkapslarna, så kunde tändströmmen bortledas utan att de fick tändström (bom). Vid de två tillfällen som jag utförde sådant uppdrag levde jag mycket farligt. Det första uppdraget var vid Persbergs gruva intill Filipstad. Kontrollsystemet utgick från att man med en isolationsmätare typ Ermi med ledare i jord (berg) och en ledare till en serie sprängkapslar. Instrumentet gav utslag under ett motståndsvärde, så kunde den kapseln sorteras bort i en serie. Det var bara det att instrumentet var batteridrivet och släppte fram en högspänd ström. Detta gjorde att själva mätningen fick ske på skyddad plats.

Den personal från gruvan som jag hade till hjälp fick därför springa fram och tillbaka till den färdigladdade salvan och sortera bort de sprängkapslar som hade isolationsfel. Detta gjorde att de blev tröttkörda och ville stanna vid salvan när det inte hänt något. Men som tur var jag ståndaktig och förbjöd det. Rätt som det var efter ett antal mätningar så small det nämligen i ett hål i salvan och vi var alla som tur var på säker plats. För att undvika flera misständningar beslutade vi oss för att koppla ihop sprängkapslarna och tända salvan. Det gick med gott resultat.

När jag kom till Gyttorp skrev jag en rapport och gjorde försök med instrumentet, för att utreda hur en tändning av el-sprängkapseln kunde ske. Vi kunde då konstatera, att instrumentspänningen var så hög, att en impuls till sprängkapselhylsan kunde slå över till tändpärlan i kapseln och därmed tända den. Med den kända egenskapen fick jag förvånande nog order, att göra samma sorts uppdrag vid Gustav Adolfsschaktet tillhörande Norbergs gruvor. Där var salvan i flera nivåer. Den hjälpande personalen hade därför ännu jobbigare, att sortera in skadade sprängkapslar och komma på säker plats vid kontrollmätningarna. Tyvärr tändes även här och som jag tror flera sprängkapslar i salvan vid en mätning. Gruvledningen bedömde då att vi måste avbryta arbetet och lämna platsen i befintligt skick.Hur de sedan löste sprängningen vet jag inte än i dag.

Efter vårt bröllop i mars 1956, så ordnade företaget för min fru och mig kan man säga en minnesrik bröllopsresa per tåg i norra Sverige.

Det började med en kurs jag höll i Järkvissle kraftverk vid Indalsälven. Ett mycket naturskönt område med en fin utsikt från bron över älven. Efter det tog vi in på den genom tv-serien ”Träpatronerna” kända Knaust Hotell i Sundsvall. Där var det festmiddag med dans på kvällen. Det var mycket festligt. Därefter åkte vi tåg till Umeå och gjorde studiebesök vid Stornorrfors stora kraftverk. Därvid hade Detoniklabratoriets chef Ulf Langefors dykt upp på vår resa. Han var redan då känd i bergsprängarkretsar för sitt utvecklingsarbete och hans många skrifter och föreläsningar på sprängtekniska området. Han gick tyvärr bort nyligen.

I Stornorrforsen kraftverk så visade den välkände arbetschefen Folke Bäckman oss runt på arbetsplatsen. Något som imponerade och i viss mån chockerade min fru när vi fick uppleva en tunnelsalva nere i tunneln. Det var en upplevelse hon aldrig kan glömma. Resan slutade sedan vid Hassela kraftverk längre upp i Luleälven. Där visade arbetschefen Vallin oss runt på arbetsplatsen. Den trevliga resan var för oss en upplevelse och ett minne för livet.

När det gäller uppdrag vid Gyttorp kan nämnda kurser som vi höll vid Skogsskolor. Det som särskilt var inne på den tiden var dikning i myrmark för utvinning av skogsproduktionen. I skogskurserna redogjordes och demonstrerades tändmedel och sprängämnen. Förutom dikessprängning utfördes sten- och stubbsprängning. Dikessprängning utfördes på det sättet, att dikesdynamit laddades i den fuktiga marken med ett avstånd på 30 cm mellan patronerna. Dessa nerfördes i marken med en specialladdapparat Tändningen skedde med krutstubin och apterad sprängkapsel i ena änden av diket. Tändning mellan patronerna skedde genom överslagsverkan från patron till patron. Längden på dikessprängningen per gång var 50 - 75 m.

Enligt samtal med Skogsvårdsstyrelsen, så försvann metoden på 60- talet. Nu är det kringgärdat med föreskrifter och tillstånd, att dika i våtmarker. Man kan säga att det inte är aktuellt längre.

För att fortsätta med mina insatser på utbildningsområdet efter min anställning vid Skanskas Planeringsavdelning 1958, så kan följande anföras. Vid utbildningsinstitutet i Södertälje fick jag utbildning i arbetsstudie. Det var nämligen vid den tiden inne, att med ett stoppur följa arbeten i olika tidstempon för att rationalisera och effektivisera arbetsmetoder. I det under kapitlet ”Utrustning för sprängning” berörda utvecklingen av storhålssprängningen  för E4 vid Salem och Västerleden, så praktiserades dessa tidsstudier.

Vid utbyggnaden av Arlanda flygplats, så tidsstuderade vi lastning och transporter från schakten, en befintlig grusås till utfyllnad på området. Schakten skedde med grävmaskiner och transporten med 20 stycken nya Volvo- och Scanialastbilar. Under 40-talet hade flygplatsen redan påbörjats och benämndes då Halmsjön. Man hade redan byggt en betongbana. Tyvärr hade den byggts med en puckel, så piloterna dömde bort banan. Men innan den revs var den en utmärkt ”motorväg” för maskintransporterna på området.

Arbetschefen Folke Larsson var en intresserad amatörflygare och vid några tillfällen flög han till sin arbetsplats och landade på banan. Tyvärr avled Carl Larsson efter en tid och ersattes av Björkman som arbetschef på arbetsplatsen. Med utgångspunkt av tidsstudier kunde en rationell gräv- och transportplan uppgöras.

Utbildningen i tidsstudier har jag sedan haft mycket nytta av. Det blev så att säga invant att alltid tänka på tidsaspekten för en verksamhet. 
Anställning vid Skanska m.m. 1958 - 1969
Den stora händelsen detta år, 1958, för oss var när vår son Mikael föddes 29 april. Det förändrade vår levnad helt.

För att inte stanna i utvecklingen, när det gällde mitt verksamhetsområde "sprängteknik" så sökte och fick jag i februari 1958, en anställning vid Skånska Cementgjuteriet AB (idag Skanska). Det var en tjänst vid planeringsavdelningen. Ingångslönen var 1.600 kronor per månad.

Anställningen i Skanska började med utbildning som arbetsstudieman och sedan arbetsledarutbildning.

Det var då en mycket expansivt skede inom bergområdet, som jag fick vara med om att utveckla och påverka. Vi var först med att praktiskt utveckla metoden storhålssprängning (> 50 mm) ovan jord och parallellhålskilar i underjord i tunnlar. För utbyggnaden av Lindö kanal utvecklades en ny sprängningsmetod som vi kallade "Lindömetoden". Metoden innebar, att man borrade genom jord och berg från orörd överyta. Förbindelsen mellan överytan och berg var en plastslang, som man kunde ladda genom. Sommaren 1959 ledde jag laddningsarbetet under 7 veckor med ca 50 man för en sprängsalva på 46 ton sprängämne. Resultatet blev lyckligtvis mycket bra. Men idag med de miljökrav som finns med "Miljöbalken" som grund, skulle inte ett liknande projekt kunna utföras.
(Fig 8) Storsalva, Lindökanal, 1959
(Fig 9) Lindökanal. Information för sprängning (46 ton).
Han med papper i handen på bilden är arbetschefen för projektet gedigne Rune Genberg. Eftersom jag drev en mycket bestämd linje för projektets utförande så fällde Genberg det för mig legendariska uttrycket: "Du är envis som en gris." Den kommentaren tog jag som en komplimang och har hänvisat till senare i livet.

Lindömetoden övertogs sedan av Atlas-Copco för försäljning på världsmarknaden. De kallade då metoden OD-metoden.

År 1962 - 63 fick jag tillfälle att introducera och leda tillämpandet av metoden i Italien. Flytten betalades av Skanska.

Arbetet i Italien gällde en oljehamn utanför Genua i Pegli. Entreprenören Cidonio hade kört fast med det hårda berget. Vi installerade OD-borrmaskinerna på pontoner och överförde och utvecklade laddningsmetoden från Lindö kanal. Från början hade jag en borrare Axelsson från Norrköping med. Han instruerade snabbt de italienska arbetarna i metoden. För laddning hade vi svenska tryckluftsdrivna laddapparater.
Fig 10 Plan på oljehamnen, Genua
Med noggrann planering av borrningarna och laddningarna kunde projektet slutföras hösten 1963 med gott resultat och med en god vinst. Denna vinst användes för att starta "Skanska-Italia" i Rom. Det var troligen Skanskas första dotterbolag utomlands.
I början av projektet reste jag ensam med flyg via Milano till Genua ett antal gånger för planering och försökssprängningar. När det hela kom igång våren 1962, så kom familjen med. Vår kära dotter Mona som var född den 22 mars 1961 fick dock stanna hemma hos mina systrar Helga och Sigrid. Mikael som var nära 4 år var med oss.

Vi bodde under första tiden på hotell Mediterine och blev där bortskämda med mycket god mat. Det var varje kväll en ceremoni när man skulle beställa menyn. Det är ju en helt annan matkultur i Italien än i Sverige. Vi tog vara på den och försökte leva så därefter.

Så småningom fick vi en ganska stor våning. Den blev något av ett pensionat för svenska gäster. Bl.a. fick vi härbärgera min chef Brämfors dotter Eva, som var sjuklig under några månader. Även en kollega, Martin Leidvik, från Stabilator bodde en tid hos oss. Disponent Tord Lindblad och Brämfors själv besökte oss också.
Fig 11 Ulla med barnen på ”Puppo”
Somrarna var härligt varma och med sköna bad vid intilliggande badet "Puppo". Där kunde familjen hyra en plats, som man hade hela sommaren. Det blev för oss en mycket härlig tid. Däremot var vintern 1962-63 som man sa’ kallast på 100 år. Detta gav oss problem med värmen i vår stora lägenhet med marmorgolv. Uppvärmningen var elektrisk, men en begränsning med ett relä som slog ifrån strömmen och utlöste larm, när strömmen överskred 6 ampere. Eftersom vi balanserade på gränsen hela tiden, så blev det många larm.
Med språket var det besynnerliga det, att trots att jag inte kunde någon italienska från början, så förstod italienarna, vad jag menade på jobbet. Italienarna pratar ju lika mycket med händer och armar som med mun d.v.s. teckenspråket. Detta lärde man sig automatiskt. Jag var förvånad över hur snabbt italienarna anammade vår borr- och sprängningsmetod. De var mycket flitiga och ambitiösa arbetare.

När det gäller privatlivet i Italien, är det annorlunda än i Sverige. Man släpper inte in någon i hemmet, det är heligt. Man har således sina vänkontakter utanför hemmet i lokaler. Jag blev dock i enstaka fall inbjuden i hem. I övrigt träffades vi kollegor på olika restauranger. Vid ett tillfälle hade Ulla och jag kommit överens om att bjuda in dem till oss på natten efter ett sådant restaurangbesök i bergen. Det blev för dem en stor överraskning när Ulla pigg och vacker bjöd på drinkar m.m. Det var något utanför ramen, som vi bjöd på.

Arbetschefen Romiti vid entreprenören Cidonio bodde under veckorna på hotellet. Vi bjöd ofta hem honom på kvällarna, vilket han uppskattade i sin ensamhet. Det var en oskriven lag på arbetsplatsen, att så länge Romiti var kvar på arbetsplatsen på kvällen, så fick ingen av arbetsledningen lämna den. Eftersom jag hade största rummet på arbetsplatsen blev det ofta så på kvällen, att arbetsledarna kom till mig. De hade då med sig någon limpa och någon flaska vin, som vi festade på. Det hände också att Romiti kom in till oss och deltog i festandet.

Den 4:e december är St. Barbaras dag och hon är skyttarnas och sprängarnas skyddshelgon. Detta blev därför en speciell "Festdag" på arbetsplatsen. Man tog in våra borrmaskiner i land. En katolsk präst höll en mässa och välsignade maskinerna. Därefter var det "Festa" med mat och vin för jobbarna med familjer. Hela dagen utgjordes sedan av lekaktiviteter som dragkamp och fotboll mellan två lag från arbetsplatsen. Vi vet ju hur tokiga italienarna är i fotboll. Nacka Skoglund hade ju spelat i Sampdoria i Genua. Ett lag hade deras dräkter. De gick med liv och lust in för matchen. Den kände, tidigare fotbollsspelaren Hasse "Guldfot" Jeppsson, var genom sin arbetsgivare Atlas Copco hos oss för att lära sig vår sprängningsmetod.

Det blev också några ytterligare svenskar som kom och engagerades under mig på arbetsplatsen. Först var min tidigare medarbetare Gösta Lithner, Hans Kåmark och sist kom civilingenjör Bertil Lundström. Alla hade sina familjer med och fick lägenheter. Det blev som en liten svensk koloni.

Vännen Sten Ljungberg från Nitro Nobel kom på besök för att hjälpa oss med problem med laddapparaterna. Han längtade hem till Vinterviken från första dagen. Han talade om sin båt och vad han skulle göra under sommaren. Att njuta av den sköna tillvaron i Italien kunde han inte alls göra. Det visar hur olika människor är när det gäller att anpassa sig. Det kan man inte göra något åt.

Eftersom vi inte fick tillstånd att importera svenska specialsprängkapslar, fick vi genom mina tidigare kontakter med Schaffler & Co i Wien köpa dem därifrån.

Vår kontaktman Hess kom därför vid ett tillfälle till Genua. Då skulle han bjuda oss till en fiskrestaurang, som var känd för en superb fisksoppa. Ulla och jag beställde därför denna specialité. Till vår förvåning beställde Hess en annan fiskrätt. Soppan bestod av bl.a. bläckfisk och det var för oss inte så aptitligt, varför vi inte blev så begeistrade i specialiteten.

Innan vi avslutade vår sejour i Italien hösten 1963, gjorde vi en resa. Vi startade med en amerikabåt "Cristoffer Columbo" från Genua. Den lade till på redden i Nice och tog upp ytterligare passagerare. Båten lade sedan till i Neapel med musikkår ombord. Där avslutade vi båtresan och båten gick vidare till USA.

Vi hade lärt av Romiti, att vi skulle se upp för "lurendrejare" i Neapel. Han uppmanade oss att bara tala italienska och vi tilläts bara säga "Capicco tutti". Det lyckades till en del, men inte helt som framgår här nedan.

När vi med buss anlände till Rom, så avled just då påven Johannes XXIII. Det blev att vi fick uppleva "Den eviga staden" under dessa speciella förhållanden. Det blev ett stort folkuppbåd vid S:t Petersplatsen, när påven visades på "Lit de Parade". Det var så mycket folk, så det var svårt att se paraden. Det stod en liten gumma intill oss och hon såg naturligtvis inget. Då kom en amerikansk militär och lyfte upp henne så hon fick se den döde påven. Man såg i hennes ögon, hur lycklig hon blev och kunde tro, att hon tänkte "Nu kan jag dö i ro".

I övrigt var i Rom ordnat så att Romitis fru guidade oss i staden bl.a. i Colosseum. På grund av påvens död var tyvärr Vatikanen stängd.

Den Spanska trappan ledde upp till Bellevueparken på en höjdplatå. Därifrån hade man god utsikt mot Peterskyrkan. Man kunde se, när rök steg upp från kyrkan till tecken på att en ny påve var vald i ett samlat konsilium av kardinaler.

Från Rom i riktning mot Genua var det ordnat med bussfärd. Vi gjorde ett uppehåll vid ett gammalt kloster Die Abtei Montecassino, som låg på ett högt berg.

Klostret hade anor sedan 500-talet. Det hade byggts om och till under århundradenas lopp. Munkorden Benediktin hade medverkat i uppbyggnaden av klostret.

Den 15 februari 1944 under andra världskriget bombades klostret och förstördes till grunden. Genom insats av internationella pengar, bl.a. amerikanska kunde det återuppbyggas i ursprungligt skick.

Efter denna intressanta resa kom vi åter till Genua och våra arbetsuppgifter där. Resan är dokumenterad med en 8 mm film överförd till en videofilm med musik och kommentarer. Jag lämnade över återstående sprängningsjobb till kvarvarande medarbetarna Gösta Lithner och Bertil Lundström som stannade kvar med sina familjer.

Vi flög hem till Sverige i oktober 1963 med vår familj för första gången från den nya flygplatsen i Genua byggd på utfyllt berg i havet utanför vår arbetsplats i Pegli. Det blev ett bra överskott, som nämnts, på vårt utförda konsultuppdrag (ca 0,5 milj kr), varför man bildade det första utländska dotterbolaget, Skanska Italia i Rom. Jag fick erbjudande att ingå i bolaget, men avböjde p.g.a. att det inte fanns något projekt att arbeta med.

Lithner och Lundström engagerade sig i Rom, men bolaget fick tyvärr inga uppdrag och måste efter något år lägga ner verksamheten.

Efter ett utlandsengagemang är det alltid problem att anpassa sig till svenska förhållanden och rutiner.

Vid Skanskas kontor Kv Höjden vid Regeringsgatan utförde jag på bergtekniska avdelningen internt informations- och konsultverksamhet på sprängtekniska området.
När projekteringen av Limhamnstunneln gjordes, utförde jag i Limhamns kalkbrott sprängförsök för att utröna kalkbergs sprängtekniska egenskaper i förhållande till t.ex. granit. Det framkom därvid, att det var betydligt mer lättsprängt i kalkberg än i granit. Detta togs med i beräkningen vid uppgörande av sprängplanen för Limhamnstunneln.

Efter att tunnelprojektet i Limhamn startats av Conny Sjöberg från Norrköping, så övertog jag våren 1965 platschefsjobbet. Jobbet stod under Malmökontoret med vägavdelningschefen Sture Johansson. Han var en dynamisk person och det var han, som utnämnde mig till arbetschef för Limhamnstunneln. Tunneln var 2 km lång och i den skulle löpa ett transportband för den kalk, som tidigare transporterats från kalkbrott till fabrik med järnväg ovan mark.

Problemet med sprängningen av tunneln var vatteninträngningen från Öresund. Kalkberget ligger i skift och är mycket svårt att täta och även att valva. Som mest trängde 5000 l/min in i tunneln och pumpades upp i avloppsbrunn. Till slut blev vattnet oss övermäktigt och vi fick lämna tunneln.

Efter diskussioner med Stabilators och Hagkonsults experter lades ett program upp för hur tätningen skulle ske i utsprängd del och i fortsättningen. Efter vad jag kom ihåg insattes injekteringsmetoden vattenglas för effektiv tätning. Efter ett stillestånd kunde därefter sprängningarna fortgå kontinuerligt.

Efterkontroll av Hagkonsult visade god tätning av kalkberget.

För den nu beslutade Citytunneln i Malmö i samma kalkberg har jag försökt vidarebefordra erfarenheter från Limhamnstunneln genom artiklar och rapporter som råd för sprängning av kalkberg i projektet. Dock utan att erhålla någon respons.

Till Näringsdepartementet har jag lämnat synpunkter 1999 om den kostnadskalkyl som gjordes för Citytunneln. Genom Näringsdepartementet har jag fått en utförlig kommentar på frågorna från Citytunnelkonsortiet i Malmö. Dessa handlingar har jag år 2002 översänt till miljödomstolen i Växjö, där miljöprövning av projektet fortfarande pågår.

På fritiden spelade jag en del tennis på en plan i Limhamn, ofta med min kontorist. Eftersom vi i Limhamn tyckte vi var så nära Europa, så gjorde vi vid påsken 1965 en bilresa till Tyskland. Vår familj åkte genom Danmark och över färjeläget Grossenbruede/Gedser till Tyskland. Det var första gången vi kände på den så intensiva och snabba trafiken på den tyska motorvägen (Autobahn). Vi lärde oss att hålla oss på vår högra sida. Tyska Mercedes och BMW körde med fri hastighet på upp till 160 km/tim och då gällde det att hålla sig på sin kant med tanke på vanan och våra lägre fartgränser.

Efter Limhamn blev jag platschef för två jobb i Högdalen. Det var sprängning för sopförbränningsanläggning och en plan för ett ställverk för Elverket. Jag minns bland annat att vi hade en mycket duktig gammal bergsprängare, som gick under smeknamnet "Svajaren", kanske kom smeknamnet därav att han var så lång. Han bodde i Södertälje. Det fanns då borrmaskiner monterade med dubb i berget, s.k. "pallmatare". "Svajaren" var den ende som kunde borra med två "pallmatare" på en gång. Det var en mycket ekonomisk borrningsmetod och arbetsplatsen gav Skanska god vinst.

När de omfattande markarbetena för det stora Huddinge Sjukhus startade blev jag biträdande anläggningschef 1968.

Det var den tiden man satsade på storsjukhus i Stockholmsområdet. Det var också aktuellt och planerat för ännu ett liknande storsjukhus, "Enskededalen", men de planerna slopades i sista stund.

Anläggningsarbetet för Huddinge Sjukhus blev ett stort nybyggarjobb med stor insats av maskiner och manskap. För de stora sprängningarna på området utprovade vi nya borrnings- och laddningsmetoder. Det innebar att vi borrade utan avtäckning av berget genom jorden. Plaströr nerfördes genom jorden mot berget.

Laddningen utfördes med ett nytt grötliknande sprängämne "REOLIT" i botten på borrhålen. Prov med detta sprängämne gjordes första gången genom pumpning från en bilburen tank. Överdelen av hålen laddades med "Prillit" från säckar. Det blev en mycket rationell och ekonomisk sprängningsmetod. Under ett år sprängdes ca 600.000  m3 berg eller upp till 5.000 m3  per dag. Jag fångade arbetet i en film, som nu är överförd på video. På hösten 1968 fick jag uppdrag av arbetsgivarorganisationen "Sveabund", att leda en bergsprängarkurs i Göteborg. Det gällde en 12 veckors kurs, 6 veckor teori och 6 veckors praktik på 3 arbetsplatser. De 23 unga kursdeltagarna utsågs av entreprenören i Göteborg. AMS var med och finansierade kursen. Det blev ett omfattande planeringsarbete för kursen som jag utförde i Byggmästareföreningens lokaler vid Järntorget i Göteborg.

Denna satsning på utbildning av bergfolk är än idag unik. Resultatet efter utförd provskrivning och praktik var mycket bra. Jag har än idag kontakt med elever, som har lyckats väl i livet. Högtidliga avslutningen på kursen blev på den legendariska restaurangen Henriksberg. Av kursdeltagarna fick jag en fin lampa. Ulla var också med vid avslutningen.

Under 60-talet fick jag av Bofors erbjudande att leda uppbyggnaden av en ny sprängämnesfabrik i Pakistan. Jag frågade min chef Brännfors och han gav mig tjänstledigt för uppdraget. Efter noga övervägande med bl.a. familjen, så ansåg jag det vara väl äventyrligt. Jag tackade därför nej till erbjudandet. Kontakten vid Bofors var den tidigare chefen för sprängämnesfabriken i Gyttorp, Knut Jansson. Senare fick jag information, att en norrman hade fått uppdraget. Det hade varit mycket svåra förhållanden. Så det var nog tur att jag avböjde.
Eget företag Innovation AB
Under tiden med markarbetena vid Huddinge Sjukhus inregistrerade jag först namnet Innovation i Patent- och Registreringsverket, för att bilda ett konsultföretag. När företaget startade fick jag tjänstledigt ett år från Skanska. Av Skanskas VD Birger Lövhagen fick jag därefter uppdraget att leda markarbetena för Uddcom på ön Verkö i Karlskrona. Lövhagen och jag flög tillsammans ner dit för planering av uppdraget. Det gällde grundläggning för en fabrik åt Uddcom för tillverkning av tankar för den då aktuella kärnkraftsindustrin. Ön Verkö var en naturskön plats för sommarstugor och rekreation. Projektet kom därför i konflikt med de idylliska sommarställena som fanns på ön. Som exempel mötte jag en äldre dam som visade mig sin mysiga lilla stuga med blommande tomt. Det var inte utan att man kände sig sorgsen att behöva störa hennes idyll.

Det fanns ingen förbindelse till ön, så vi fick landstiga med båt och starta markarbetena, för det var bråttom med projektet. Under hand upprättade vi ett färjeläge mellan Karlskronas hamn och ön. I senare skede byggdes en vägbro till ön.

För markarbetena gjorde jag den planen, att den använda arbetsstyrkan från Huddinge Sjukhus på 50 man överfördes till Verkö.

Sprängarbas för den stora styrkan var Ernst Sköld. Han var en skicklig yrkesman och ledare och vi hade haft ett gott samarbete tidigare. Vi använde samma sprängmetod som vi hade använt vid Huddinge Sjukhus.

Eftersom projektet var kontroversiellt med ingreppet i ett naturskönt rekreationsområde för befolkningen, så behövde kommunens ansvariga politiker i Karlskrona en rejäl informationskampanj för projektet. Jag deltog i sådana träffar med synpunkter som fick belysning i lokalpressen.

Markarbetena utfördes i 2-skift och gick planenligt och mycket ekonomiskt. Av mina sparade prisuppgörelser för bergsprängningen var premien så låg som 15 öre/m3 berg som tillägg på timpenningen. Trots detta blev förtjänsten för gubbarna ganska hög i förhållande till de lokala bygglönerna. Med andra ord blev det en hög produktivitet.

Jag hade en mycket duktig lokal medarbetare, Hans-Inge Brattbo. Vi bodde tillsammans i ett hyresrum.

Min fru Ulla med barnen kom på besök till mig. Vi invigde då tillsammans färjeläget till ön. På vägen hem mötte hon med bilen den värsta stormen som vi haft och upplevt i mannaminne. Det var ju då mycket nedfallna träd på vägen. När hon kom hem var det strömlöst i villan i Tullinge.

För firman fick vi i början av 70-talet genom Skanska en agentur för Dallas-instrument, USA. Det gällde elektroniska vibrationsmätare, som inte fanns i Norden tidigare. Vi blev därför ledande med försäljning av dessa framstående instrument i Sverige och Norge.

Förutom att vi själva använde instrument för våra uppdrag, inköpte Skanska sitt interna behov för sina arbetsplatser. Denna agentur från USA betydde mycket för vår verksamhet under många år. Detta höll i sig tills vår stora konkurrent Nitro Consult AB kunde framställa ett liknande instrument.

Man kan dock säga att de första åren med egen konsultverksamhet var en ganska hård tid. Det var inte så lätt att få uppdrag av byggbolagen som jag hoppats på. Under vissa tider med brist på uppdrag fick jag möjlighet att hjälpa till hos min bror Sven med fru Gerds rörfirma, Tullinge Rör. Detta hjälpte upp vår ekonomi under denna svåra tid.

Exempel på hur byggbolagen såg på konsulter på den tiden var en av Skanskas arbetschefer som, om vår timdebitering på 65 kronor/tim sa’: ”Du kostar lika mycket som en grävmaskin.”

Vår marknadsföring var bl.a. utställningar. Genom att vi var agent för en USA-leverantör, kunde vi få utställningslokal gratis vid US-Trade Center vid Vasagatan. Där kunde man även servera alkohol taxfritt. Det blev därför populärt för våra kunder och även för KTH-elever. Vi var även med i den första stora internationella Rock-Store-utställningen på Stockholmsmässan i Älvsjö.
(Fig 12) Utställning Rock-Store, 1977. Foto: Pan Studio
För utbildningsinstitutet SIFU fick vi uppdrag på bergområdet, att planera och föreläsa på kurser. Kurserna avsåg sprängämnen och tändmedel, laddningsberäkning, bergkontroll, förstärkning, ansvars- och försäkringsfrågor.

De organisationer jag gick med i var lokala Hantverksföreningen i Botkyrka samt Sveriges Byggnadsingenjörers Riksförbund (SBR) och deras konsultavdelning SBRK.

För Hantverksföreningen var jag som vice ordförande ganska aktiv. Vi arrangerade MÄSSA-72 i Falkbergsskolan. Det var då en aktiv grupp av företagare som med liv och lust samverkade för mässan. Vi hade ett mål i vår verksamhet, att bygga en hantverksby i Tullinge.

Jag fick vid planeringen för Mässa-72 uppdraget att låta företagare skänka priser till ett mässlotteri. Vår önskan blev över hövan besvarad, med många värdefulla priser. Jag fick tillstånd att anordna lotteriet efter långt förhandlande med polisen.
(Fig 13) Mässa - 72, Falkbergsskolan
Nettoresultatet blev från lotteriet om jag minns rätt, ca 12.000 kronor, detta var mycket pengar då. Det beloppet blev därför en ”grundplåt” till vårt arbete att skapa Hantverksbyn i Tullinge. Vi var en grupp på 3 man, som i samarbete med kommunalråden i Botkyrka arbetade med detta. Socialdemokraterna hade majoriteten i Botkyrka med Erik Nilsson som styrande. I vår grupp ingick sadelmakare Kalle Strömberg och elektriker Arne Åberg. När byggplanerna gjordes upp i samarbete med tekniker hade jag som husbyggare synpunkter på de tekniska lösningarna, som inte alltid var så populära. Hantverksbyn i Tullinge blev något unikt i vårt land eftersom den byggdes upp efter bostadsrättsprincipen, d.v.s. småföretagarna satsade pengar för att bli ägare till sina lokaler.
Utbyggnaden skedde under 1970- och 80-talen i 3 etapper med 3 skilda bostadsrättsföreningar med en gemensam administration. I dagens läge finns ca 80 småföretag i Byn inom olika verksamhetsområden.

Vårt företag, Stockholm Mätpool AB övertog en bostadsrätt först 1994 i Hantverksbyn och flyttade då kontoret från vår villa i Tullinge Gård.
För vår egen verksamhet för kontroll av sprängningar kan bl.a. nämnas följande:

- Åt SAF på Blasieholmen 1974 övergripande kontroll av sprängning för
konferens- och kontorshus.

- Volymbestämning vid utsprängning av oljelagringsrum.

- Åt Atlas Copco kontroll och volymbestämning av tunnel till provgruvan.

- Åt BPA kontroll i två omgångar av utbyggnaden av Söderleden.

- Uppdrag av Vattenfall för kurser vid deras kraftverksbyggen vid bl.a.'
Porjus, Storuman, Ritsem m.fl.

- Åt Arbetsledareförbundet 1974 för teknisk hjälp vid rättegång, LKAB i Kiruna.
Det gällde en förmans ansvar för annans död vid en sprängolycka. Jag lyckades få  
tingsrätten att förstå att förmannen var utan ansvar för olyckan. Det ovanliga hände  
därför, att förmannen blev frikänd direkt i öppen rätt. Det blev för mig en gripande  
upplevelse i rätten, när förmannen grät glädjetårar. Efter vad jag vet lades sedan  
utredningen ner i ansvarsfrågan.

- För utbyggnaden av järnvägen åt Banverket fick vi ett långvarigt uppdrag från
1980 t.o.m. 1995. Det gällde utbyggnaden från Flemingsberg med Arlanda-banan till  
Märsta. Konsultkollegan Gustav Lindå hade stor betydelse för vår introduktion till  
Banverket. Det hela var uppbyggt med upphandling under stort förtroende. Vi blev  
goda vänner med Banverkets projektledare såsom Karl-Johan Westerlund, Miguel  
Guaio och Kjell Averstad. Den senare är nu regionchef i Östra regionen. Efter 1995 blev  
det anbudsförfarande med låga konkurrenspressade priser.

- Under 80-talet hade vi även ett stort uppdrag från Järfälla kommun för en
stor utbyggnad av Jakobsbergs Centrum.

- Grundsprängning för Kv. Backen, Lästmakargatan i Stockholm, var ett annat
komplicerat uppdrag 1985.
Under mitten av 80-talet var det mycket aktiviteter i vårt företag. Vi tog då initiativet till ett nytt område, nämligen utveckling av ett system för myntinkast för kopiatorer. Detta gjorde vi i samarbete med ledande kopiatortillverkaren Rank Xerox. Vi installerade 1:sta kopiatorn med myntinkast vid Tullinge Postkontor. Sedan fick ett antal postkontor i Stockholmsområdet i egen regi kopiatorer för samma ändamål.

Efter kontakt med norska Postverket tyckte de det var en så bra idé, så vi fick även placera våra myntkopiatorer på de stora postkontoren i Oslo under några år. De kopiatorerna i Oslo sköttes av en man där och gav vårt företag god inkomst. Företaget Metallic i hantverksbyn i Tullinge utvecklade åt oss elektroniken för våra myntkopiatorer. Norska Postverket gav oss sedan en beställning på 50 st av vårt system av myntinkast för att i egen regi installera på kopiatorerna på deras postkontor runt om i Norge. Införandet skedde helt friktionsfritt och med ett nöjt norskt Postverk.

Ett annat projekt med norsk anknytning var "Simhall i berg". Jag visste att i Gjövik i Norge hade en simanläggning gjorts i berg.
(Fig 14) Simhall i berg i Gjövik, Norge
För projektet sökte vi och fick ett belopp av Byggforskningsrådet (BFR) för ett aktuellt behov och i ett lämpligt berg i Tullinge. Detta på grund av en energisnål anläggning som kunde användas även som skyddsrum vid ofredstid. Vi gjorde en seismisk mätning på berget och den höga utbredningshastigheten visade en hög kvalitet på berget ur geologisk synpunkt. Det norska konsultföretaget Fortifikasion A.S och Noteby A.S gjorde ett förslag på ritning till Simhallen, liknande den i Gjövik. Kommunalråden i Botkyrka var positiva och var med i projekteringsgruppen. På projektets kostnad blev de även inbjuda till Gjövik för studiebesök och bad. Vi gjorde en kalkyl på anläggningen till beräknad kostnad på 30 miljoner kronor. Tyvärr blev det inte någon större uppbackning av projektet från Botkyrka kommun. Trots stort intresse från befolkningen på orten kunde projektet inte realiseras. Det finns dock ett bra underlag för ett eventuellt framtida projekt.

I början av 80-talet fick vi också ett bidrag av BFR för kvalitetsbestämning av borrning och sprängning (Rapport R11:1980). Metoden var att med en stereofotogrametisk mätkamera fastställa ojämnheter i berg och felborrning av borrpipor i bergslänten. Det blev en mycket noggrann metod för att bestämma kvalitet på utförandet.

För STU-projektet "Grundläggning i Tätort" medverkade jag tillsammans med Roger Holmberg och Gunnar Ekman angående vibrationsgränsvärden för vibrationskänslig utrustning som datorer.
Gunnar Ekman var då chef för Bergsåker AB:s Stockholmskontor. Roger Holmberg var VD för detonationslaboratoriet vid Vinterviken, motsvarande nu SveBefo. Han är nu anställd av Nyno i Gyttorp och sedan några år ordförande i Bergsprängningskommittén (BK).

Undersökningar och praktiska vibrationsmätningar gav oss en bild av vilka gränsvärden vi kunde tillämpa för t.ex. Banverkets stora utbyggnad av järnvägar, vilket sparade stora belopp för dem.

Med vår rapport DS 183:3, som även översattes till engelska, som grund kunde med svensk ordförande framställas en internationell ISO-standard på området. (ISO 8569).

I slutet av 80-talet deltog jag i det av staten igångsatta projektet "Hus och Hälsa". Boverket ansvarade för administrationen, Projektledare var där Eva Rydén som jag fortfarande har kontakt med. Anledningen till att projektet igångsattes var det uppmärksammade problemet "Sjuka hus". Ett gediget kursmaterial utarbetades av en grupp. Utbildning skedde av ca. 600 tekniker som deltog kostnadsfritt med detta kursmaterial. Det var sedan meningen att dessa i sin tur skulle utbilda hela byggnadsbranschen och lära den bygga "Friska Hus".

Efter denna stora utbildningsinsats blev det lågkonjunktur inom byggbranschen och resurserna tog slut och därmed gick luften ur projektet och det fullföljdes tyvärr inte.

I den vevan fick vi erbjudande av Televerket att i Riksdagen arrangera provsändning av deras nyhet Videokonferens. Vi accepterade erbjudandet och planerade ett program om projektet "Hus och Hälsa". Vi bjöd in nyckelpersoner i branschen till Riksdagshuset. Till vårt noggrant uppgjorda program kopplades då projektledaren utifrån i Hammarby och redogjorde för projektet. Vi hade också kontakt med ledande personal i en byggskola i Härnösand. Även byggansvariga i EU i Bryssel kopplade vi in och fick deras syn på "Sjuka hus-debatten”.

Det blev för oss en intressant erfarenhet med nyheten Videokonferens. Samtidigt kunde man slå ett slag för "Hus och Hälsa". Systemet, Videokonferens fick inte den snabba användning som Televerket hade tänkt sig. Först nu, ett 10-tal år senare har det fått en marknad.
( Fig 15) Videokonferens, Riksdagshuset

BERGSCHAKTEN VID SÖDRA LÄNKEN, ETAPP SL 23, NYNÄSVÄGEN
Författare: Kjell-Arne Fredin, K A Fredin Bergkonsult
Inledning
Entreprenaden omfattade sträckan mellan Söderstadion i norr och 300 m söder om Sofielundsvägen i söder. Figur 1 visar den ungefärliga sträckan. Beställare var Vägverket och totalentreprenaden utfördes av Skanska med dotterbolaget Schakt & Sprängning som bergentreprenör.
Etapp SL 23 bestod i stora drag av bergsprängning för:
1.  Sänkning av Nynäsvägen mellan 5 och 8 m.
2.  Broar och trafikplatser.
3.  Ramper och betongtunnlar ner till befintliga bergtunnlar, med en högsta
pallhöjd på 18 m.
4.  Stödmurar samt gravar för alla slags ledningar.
5.  Borrning för all injektering och bergförstärkning.

Den totala bergvolymen var 130 000 m3 samt 26000 borrmeter för ridå-, botten- och  
kontaktinjektering samt 1000 st. bergbult.
Figur 1 visar arbetsområdet från söder mot norr.
Trafik och bebyggelse
Arbetet var komplicerat då Nynäsvägens sträckning går rakt igenom arbetsområdet och som trafikeras av 90 000 fordon per dygn, (Figur 2).
Figur 2. En intensiv trafik rådde i omedelbar närhet till arbetsområdet.
Figur 3. Många hyresfastigheter låg mycket nära schaktområdet.
Föredragets innehåll
Jag tänker inte tala om hur vi praktiskt har borrat och sprängt, för det vet ju alla, att man borrar ett hål sätter i en tändare i ett sprängämne fyller på lite grus, lägger på någon form av täckning och trycker av. Nej, jag tänkte berätta hur vi planerat, utfört och kontrollerat bergsprängningsarbetet.
När jag säger vi då menar jag undertecknad som arbetat på konsultbasis åt Schakt & Sprängning med ansvar för arbetsberedningar, produktionsledning och ekonomi, men även som ansvarig arbetsledare gentemot myndighet. Till min hjälp att utföra bergsprängningsarbetet, har jag haft ett antal mycket duktiga bergarbetare från Schakt & Sprängning, som utfört borrning och sprängning på ett mycket förtjänstfullt sätt.
En viktig del i arbetet har varit det fina samarbetet med alla personer i Vägverkets byggledning och då främst med Göran Mellström, som hade bergschakten som ett av sina ansvarsområden, och som varit min närmaste kontaktman.

Anbudsstadiet
I anbudsstadiet när arbetet kostnadsberäknas, går man igenom ritningar, läser beskrivningar och handlingar och försöker göra en så noggrann planering som möjligt, hur man tänker sig att bedriva arbetet. Vissa saker får man helt klart för sig, t.ex. att arbetet måste ske i etapper p.g.a. trafikomläggningar. Den största bergmängden fanns i spontgropar och måste utföras i flera pallar (Figur 4). Stor hänsyn måste tas till satta vibrationsvärden på befintliga byggnader, konstruktioner och känslig utrustning.
Figur 4. Bergschakten vid ramp 712.
Som grund för vibrationsvärden etc. ligger en riskanalys som utförts av Vägverket. En högt värderad risk var sprängning intill en befintlig gasledning för stadsgas somförsörjer stora delar av södra förorterna. Bergschakten måste också anpassas till blivande konstruktioner med iakttagande av underborrning och skadezoner. Det finns ingen möjlighet att i detta skede förutsätta alla detaljer, utan först då berget är framschaktat och avtäckt. En sak är helt säker - det rörde sig om en mycket försiktig och skonsam sprängning.

Genomförande

Tillstånd
Väl på plats måste tillstånd för sprängning och förvaring av sprängmedel sökas. Här i Stockholm har polisen en egen tillståndsektion för detta och i det här fallet låg det på Björn Erikssons bord. Vid ett möte på arbetsplatsen gick vi igenom ansökningshandlingarna som förutom godkännande av personer som ansvarar för sprängning och förvaring, även omfattade genomgång av den preliminära borr-, ladd-, och sprängplanen.

Vid detta tillfälle var viktiga punkter: fasta skjuttider, borrhålsdiameter, typ av sprängmedel, täckning och en mycket viktig del var utplacering av poster och sambandskontroll med dessa innan klartecken för sprängning kunde ske.

I början fick vi hjälp av trafikpolisen vid avstängning av Nynäsvägen, men senare sattes det upp trafiksignaler som gjorde att vi kunde stänga av trafiken själva. Trafikcentralen skulle dock ha besked hur gällande skjuttider skulle utnyttjades varje dag. Ibland kunde det behövdes ett tiotal poster för bevakning. Svårast att hålla sambandet med posterna var när vi stängde av i bergtunnlarna där varken com-radio eller mobiltelefonerna fungerade.

Byggstart
Som jag sa i början hade ju en viss planering skett i anbudsstadiet, hur vi hade tänkt starta och driva arbetet, men väl på plats kunde man konstatera att teori är en sak och verkligheten en annan. Hur som helst av olika anledningar kunde vi inte starta där det var tänkt från början och färdigplanerat. Bergarbetet måste dock igång, ty det är en pressad tidplan. Men det är inte att bara att sätta igång, man måste ha handlingar klara, som visar hur man har tänkt att utföra arbetet och dessa måste fram omgående.

Lösningen
Detta löstes på så sätt att Göran Mellström och jag träffades. Tillsammans gjorde vi en bedömning av bergschaktningsarbetena, och ställde oss frågan, vad är det som kan kräva en noggrannare planering, utöver vad som gäller vid försiktig och skonsam sprängning. Det gällde att identifiera kvalitetskritiska arbeten och göra riskbedömningar m.m.
Vi kom fram till att följande punkter skulle beaktas:

-  Slutkonturer.
-  Pallhöjder.
-  Underborrning. viktig att erhålla en bra botten att grundlägga på.
-  Skadezoner och förstärkning.
-  Arbeten mot eller intill spont.
-  Arbeten mot eller intill ledningar och konstruktioner.
-  Arbeten mot färdigsprängd bergtunnel.
-  Mot intilliggande befintliga körbanor.
-  Nygjutna konstruktioner m.m.
Utförande
Vi kom överens, att med detta som grund skulle jag upprätta en generell arbetsberedning som avsåg försiktig och skonsam sprängning och som skulle gälla fram till c:a 4 till 5 m från de risk- eller kvalitetskritiska områdena. Efter granskning och godkännande av byggledningen kunde arbetena startas. När sprängningsarbetet närmade sig ett område som vi bedömt som kvalitetskritiskt gjordes en bedömning av omständigheterna och en arbetsberedning för genomförande lämnades in för godkännande.
Detta att ha klara riktlinjer att arbeta efter är en stor fördel, man vet vad som krävs och kan ligga före i sin planering. Det gjorde att arbetet kunde flyta på ett rationellt sätt. De här kan tyckas jobbigt med dessa kvalitetskritiska arbeten och arbetsberedningar, men det är det inte, det får en att tänka till och kolla lite extra. Behövs förförstärkning, kontrollera att sponten är ordentligt förankrad, det finns många iakttagelser som är mycket viktiga inte minst för kommande arbeten som formsättning och betongarbeten.
En arbetsberedning behöver inte vara en roman, utan man anger hur arbetet är tänkt att utföras, kompletterad med enkel skiss. I bilaga 1 och 2 redovisas exempel på arbetsberedningar inklusive skisser.
Som information kan nämnas att arbetsberedningarna fick formellt godkännande på bergmötena, men vid ett flertal tillfällen erhölls förhandsbesked, att det var klart att starta arbetet. Detta för att undvika fördröjningar. Vi har arbetat efter ett trettiotal arbetsberedningar på den här arbetsplatsen.

Bergmöten
Bergmöten hölls för det mesta c:a 2 gånger i månaden, när det var full drift. närvarande på dessa möte var förutom jag själv och byggledningen, Skanskas produktionschef Hans Eriksson samt markansvarige Lars-Göran Berg och Vägverkets teknikansvariga personer.
Bergmötena har varit en mycket viktig del i arbetet då vi dels stämde av våra egna arbeten, men också kunde få snabba besked om förstärkningsarbeten såsom bultning

och sprutning samt andra för arbetet tekniska lösningar m.m. Även en viss samordning och planering mellan de olika projekten löstes på dessa möten. Vi har haft 27 protokollförda möten.

Kontroll och kvalitetsuppföljning
I samband med den första arbetsberedningen bestämdes vad kontrollplanerna skulle innehålla och vad som var viktigt att kontrollera. Det finns ju ingen anledning att kolla och dokumentera mer än grundvärdena i sprängjournalen för t.ex. en öppen vägsprängning. Vid andra fall t.ex. vid ”specialarbetsberedningarna” kan det vara av största betydelse att kontrollera både håldjup, försättning, hålavstånd, laddning samt i vissa fall hålavvikelse och få detta dokumenterat. I vårt fall bestämdes det att i samband med godkännande av arbetsberedningen skulle anges, hur kontrollen utöver sprängjournalens grundvärden skulle ske.
Dessa kontrollpunkter finns införda i den utökade sprängjournalen och denna handling, tillsammans med salvorna som finns inritade på en planritning, täcker in allt sombehöver dokumenteras enligt B6:s kontrollplan. Dessa arkiveras på arbetsplatsen med kopia som redovisas till byggledningen var fjortonde dag. I arbetsplatsens dagbok redovisas dagens salvor med tidpunkt och vibrationsvärden.
Detta har medfört att inga övriga checklistor behövs utan sprängjournalen uppfyller kontrollplanens krav på dokumentation. Exempel på sprängjournaler redovisas i bilaga 3. I bilaga 4 visas de aktuella salvorna inlagda på en planritning.
Vi har idag skjutit 960 salvor och alla finns dokumenterade i sprängjournalen och dess läge finns redovisade på planritningar och är en del av dokumentation vid projektets slutbesiktning vad gäller bergschakt.

Lite slutdata
Vi har hållit på i drygt 3 år med arbetet och det ger ingen större dagskapacitet när den totala volymen är 130 000 m3. Några förbruknings- och timuppgifter redovisas i tabell 1.
  Tabell 1. Förbrukning av spräng och tändmedel samt timtider för personal och
borraggregat.
Tändare 18 000 st Fördröjare 8 500 m
Dynoline 20 000 st Dynamex  
Emulite 24 000 kg Cord  
Borraggregat inkl. borrning
för injektering och bult
11 000 tim    
Hjälpare till skutarbas 2 000 tim   Skjutare   4 500 tim
Projektet avser ju inte bara bergschakt utan när den är klar, är det mycket arbete av annat slag som måste göras klart innan ett nytt bergschaktningsområde tagits fram. Under tiden som dessa arbeten utfördes har bergschakten i stort legat still, men i nästa stund när nya bergytor kommit fram har kapaciteten ökats med flera hundra procent. Ibland har det räckt med ett borraggregat och en skjutare men vi har haft upp till 7 borraggregat igång och skjutit på 3 ställen samtidigt. Då kunde det vara mycket stressigt att hålla i samordningen med alla poster, innan man gav klartecken till skjutning. Det gällde också att inte stoppa upp trafiken längre än nödvändigt då det köade på sig mycket snabbt. 10 min stopp gav bilköer långt in på södermalm.

Jag måste erkänna att det kändes mycket skönt att avsluta orden i com-radion med:

SALVORNA HAR GÅTT BRA. VI SLÄPPER PÅ TRAFIKEN. OCH SEDAN HÖRA EN HÄRLIG KLARSIGNAL.

Bilagor:
Bilaga 1
Bilaga 1
Bilaga 2
Bilaga 2
Bilaga 3
Bilaga 3
Bilaga 4
(x)= Under konstruktion